c/o Rumpkulla
Blogg - publik
Blogginlägg
-
Utanför det rumslånga fönstret faller stillsamt snön. Det ser kallt ut. Här inne är det varmt och skönt. Ur datorns högtalare skvalar slött prat och musik från P3. I övrigt är det tyst, så när som på suset från ventilationen. En skugga vandrar förbi mitt skyltfönster, stannar upp, läser kort informationen på tavlan, och försvinner vidare. Jag slår undan misstankarna. Informationen är tillräcklig. Den fungerar.
Det doftar gott av kaffet. Handen fångar automatiskt upp koppen och jag tar ett par klunkar. Känner hur smaken fyller mig när jag tömmer den småljumma drycken. Jag reser mig upp. Går ut i köksdelen för påfyllning. Sätter mig sedan vid datorn igen och fortsätter. Texten jag fått i uppdrag att jobba med påminner om ett dåligt sammanställt lapptäcke. Ett brokigt mönster, men med en skönjande harmoni.
Jag börjar lägga pussel. Flyttar om, byter ut, lägger till, drar ifrån, skapar nytt, stryker. Ser hur mönstret till slut lägger sig till rätta. Likt en deg på jäsning låter jag sedan texten få vila lite. När jag kommer tillbaka kommer jag att granska den igen, med nygamla ögon.
Snabbt kikar jag till på urverket nere i högra hörnet på datorn. Den visar kvart över elva. Måste värma maten. Mitt pass på Biblioteket börjar om 30 minuter. Microvågsugnen utan snurrskiva durrar dovt. Två minuter. Jag tar med mig tallriken och äter samtidigt som jag ögnar igenom mitt Facebook. Skrattar till åt en väns kommentar. Skriver ett eget inlägg till min syster. Dottern flyger upp på tjatten. ”Hinner inte nu, ska ner till bibblan” ”Puss puss”. Jag stänger ner, sköljer av disken, och drar på mig jackan. Den kraftiga nyckeln skramlar och låter rejält i låset. Känns tryggt.
Snabbt pinar jag iväg nerför Kungsgatan. Hejar lite här och där efter vägen. Känner snön mot min kind. Tänker först runda Plushuset, men väljer att gå igenom. Behöver fler halstabletter. Caféet är som vanligt välbesökt. Har fortfarande inte riktigt vant mig vid den upphöjda rundeln. Känner mig så iakttagen när jag går förbi. Nojig? Kanske. Lite.
Jag knallar ut genom entrén och in genom nästa. Här ska jag jobba några timmar. Sedan vänder jag och går uppför Kungsgatan igen. Till mitt nya kontor.
Och jag är såååååå, lycklig.
Kram.
-
Det pratas vitt och brett om allt som händer i vår lilla stad.
Trots att vi läser om nya ambitiösa entreprenörer och om kommunens härliga visioner, går ändå folks tankar till ödsliga gågator, affärer som försvinner, skumraskaffärer och oseriösa företag som utövar monopol, företag som varslar och lägger ner, arbetslöshet, dålig omsättning på restauranger och aktiviteter.
Men ingen låter direkt förvånad.
”Det är ju Avesta” säger många, och rycker lojt på axlarna.
Ja, trots att det bor ca 25 000 personer i kommunen, är det svårt att få gehör och god lönsamhet i Avesta. Känns som en stad där invånarna blivit tveksamma till det som är nytt, nästan lite avståndstagande, och aningen blasé.
Men det får nog kommunens ledare ta på sig lite skuld för.
Saker och ting har en jojo-tendens, ett steg framåt och ett bakåt. Upp som en sol och ner som en pannkaka, och när det aldrig satsat på ens ”egen” hjärtefråga, eller man ens får gehör när man väl uttalar sig, utan blir pådyvlad det man ska engagera sig i eller ta ställning till, rösta hit och dit på, då lägger man ner till slut, kör sitt eget race, eller bryr sig inte överhuvudtaget.
Lars Isacsson gick ut med ett brev där han uppmanade till solidaritet, lojalitet och gemensam kamp. I och för sig ett nobelt men anmärkningsvärt drag. Ska det verkligen vara nödvändigt att behöva be om invånarnas hand? Borde man inte redan ha den? Nej, konstigt nog inte. Vi far hellre till Stockholm, Västerås, Falun och Borlänge för shopping och nöjen. Anbuden går ofta till företag utanför kommunen, och självklart föredrar vi att bulla upp med egen middag hemma på nyår än att gå på restaurang. Det vittnar de fyra-fem tappara paren på Kings Arms om.
Jag som egen liten företagare försöker verkligen hålla huvudet högt, skaka tass och le, skapa positivt flow, hitta och kittla lojala kunder som attraheras av mina produkter och tjänster. Jag försöker föregå med gott exempel, vara stolt över staden jag bor i, verkar i och för.
Men hur lätt är det med affärsidéer som inte ens Länsstyrelsen vet hur de ska förhålla sig till? Är idén ute, inne, möjlig eller omöjlig? Finns den ens nämnd i deras stadgar från 1875 om vad de ska lägga sina stödpengar på, eller inte.
Ibland är det faktiskt jäkligt svårt, och trots de upprepade gånger jag fått frågan om varför jag flyttade tillbaka hit i stället för att hänga kvar i Mälardalsregionen, eller flytta till någon storstad där jag förmodligen skulle ha lättare att få jobb och fast inkomst, så är jag en av de som vägrar tror på att det inte ska kunna gå att bo här och ändå förverkliga sina visioner.
Det måste ju bara gå!
Envis rumpkulla som man är.
Kram.
-
Mellan 38-55år kan det på ett sätt kännas som att tiden står stilla.
På själva tidsaxeln, om man säger så.
Det är när man plötsligt får besked om att den lilla parveln från samma gata från förr tagit körkort, eller mellanstadieeleven man hade för 15 år sedan idag driver ett eget IT företag, eller att bästa väninnans dotter blivit mamma, och därmed väninnan mormor. Ja, det är då man inser att tiden aldrig står stilla utan snällt tickar på. Vilket rimligtvis då innebär att även jag åldras. Hela tiden.
En del tycker det känns jobbigt att bli äldre. Att känna hur glansen i hår och hy mattas av, att inte känna igen sig längre i samma sorts kläder som för 10år sedan. Att chockad inse att man sitter där med ett förmaningens hyttande finger. Samma finger som mamma satte upp åt en själv en gång i tiden.
Men är inte det lite skönt också? Vad skulle hända om ingen åldrades, om tanten som begrepp dog ut? Om vi alla skulle se ut och agera som 25 åringar allihop? Näe, vet du vad. Den världen skulle inte jag vilja leva i.
(Dåtid - älskade gullungar, bästa små söta såta vänner, och otroligt mammiga)
Jag blir glad av att se de där småttingarna växa upp, gå från sandlådan till omöjliga tonåringar, och vidare till ansvarstagande föräldrar och strebande samhällsindivider med mål i sikte.
(Nutid - fortfarande söta, såta vänner, men dock självtändiga unga kvinnor! Hur kunde det gå så här fort?)
Denna självklara men ibland ofattbara utveckling, medan jag själv rullar på på min tidsaxel, och försöker åldras med värdighet och stolthet.
En blivande glad pensionär.
Men dit är det minst hundra år kvar.
Kram. -
År 2012 kommer att bli ett givande och stimulerande år.
Det har jag bestämt.
Likt en kämpande Jean d arc ger jag mig inte, utan tänker fortsätta ta för mig och lägga ny mark under mina fötter. Kanske blir inte min kamp lika dramatisk som hennes. Förmodligen finns mer frihet, jämlikhet och systraskap i mitt liv än det fanns i hennes. Men, ändå finns det alltid något att kämpa för, och det tänker jag göra.
En människa utan mål eller utmaningar stagnerar till slut. Därför är vi utrustade med en stor portion nyfikenhet och drift. Så vi skapar och hittar en mening med det vi gör, ser till att överleva, kan börja om och om igen, och gå vidare.
Med detta önskar jag dig ett Gott nytt år och god fortsättning!
Se vill till att även ditt år blir ett år att minnas med värme, stolthet och glädje.
Kram.
-
Hur många köttbullar går det på ett kilo färs?
Med mina rullmått mätt ca 80st.
Och då är de riktigt goda också.
Ett av det mest traditionella som vi har är väl ändå själva julbordet. Vi svenskar tycker det är exotiskt och spännande med tapas, italiensk plockmat, exklusiva avsmakningsmenyer osv, men vad är då ett julbord? Om inte ett bord med svensk plockmat, avsmakning och godsaker i mängder?
Varje år pratas det om att skära ner på julklappar, att skänka pengar till välgörenhet i stället för att vältra sig i nyaste teknologin och hetaste Barbidockorna eller annat som på nåt sätt ändå inte är det som får jorden att snurra. Men diskuteras det någonsin att plocka bort julmaten? Nej, inte vad jag hört. Det är traditionellt, och smått heligt. Lite måste man alltid ha.
Står här dagen före dopparedagen och förbereder såväl köttbullar som paketlotteri. Smått mysigt, smått bara för att man måste, vill och ska, för någonstans i bakhuvudet finns bilder av gångna jular med skratt och leenden, många ”Mmmm, vilka goda köttbullar”, und so weiter.
Men, hur många julbord går det då på ett år? Eller, hur många julbord går DU på på ett år? Jag tippar på i snitt minst två. Och lax och korv och Janssons frestelse i all ära, hur många gånger har du sett ett svenskt julbord utan köttbullar? Min gissning är i snitt noll.
God Jul, alla därute, och må ni äta och dricka med måtta, njuta av familjen, vänner och sköna stunder av bara hederligt julmys!
Har du ingen att fira jul med?
Då är du värd en extra stor julkram, varhelst du än är.
KRAM!
Annat innehåll
Prenumeration
Sök i bloggen
Om bloggen
Min blogg bör läsas för vad den är. En ändlig historia med utgångspunkt Södra Dalarna. Av och med en hemvändarkulla i en ringa men aktad ålder, mitt i livet i en tid som denna. Rätt och slätt en mamma, väninna, sambo, knutta, brutta, syster yster, copy, skribent, författare och egen företagare.
Likt en form av mänsklig hybrid kopplar jag på och av min kvinnliga, kulliga, manliga, mänskliga och mulliga sida lite som det passar bäst för stunden.
Intressen...
Människan, platsen, metall på hjul och att skriva, skriva, skriva. . .
Jag gillar...
Tankar som föder handlingar.
Jag ogillar...
Dårfinkar, dönickar och elakingar.
Motto...
Face your fear . . . men var beredd.
Jag vill . . .
. . gärna höra dina åsikter och tankar på den här bloggen också
Välkommen!
Senaste inläggen
Arkiv
Vad bloggar de om?
Våra bloggare
Kontaktinformation
