Det
pratas
vitt
och
brett
om
allt
som
händer
i
vår
lilla
stad.
Trots
att
vi
läser
om
nya
ambitiösa
entreprenörer
och om
kommunens härliga
visioner,
går
ändå
folks
tankar
till
ödsliga
gågator,
affärer
som
försvinner,
skumraskaffärer
och
oseriösa
företag
som
utövar
monopol,
företag
som
varslar
och
lägger
ner,
arbetslöshet,
dålig
omsättning
på
restauranger
och
aktiviteter.
Men
ingen
låter
direkt
förvånad.
”Det
är
ju
Avesta”
säger
många,
och
rycker
lojt
på
axlarna.
Ja,
trots
att
det
bor
ca
25
000
personer
i
kommunen,
är
det
svårt
att
få
gehör
och
god
lönsamhet
i
Avesta.
Känns
som
en
stad
där
invånarna
blivit
tveksamma
till
det
som
är
nytt,
nästan
lite
avståndstagande,
och
aningen
blasé.
Men
det
får
nog
kommunens ledare
ta
på
sig
lite
skuld
för.
Saker
och
ting
har
en
jojo-tendens,
ett
steg
framåt
och
ett
bakåt.
Upp
som
en
sol
och
ner
som
en
pannkaka,
och
när
det
aldrig
satsat
på
ens
”egen”
hjärtefråga,
eller
man
ens
får
gehör
när
man
väl
uttalar
sig,
utan
blir
pådyvlad
det
man
ska
engagera
sig
i
eller
ta
ställning
till,
rösta
hit
och
dit
på,
då
lägger
man
ner
till
slut,
kör
sitt
eget
race,
eller
bryr
sig
inte
överhuvudtaget.
Lars
Isacsson
gick
ut
med
ett
brev
där
han
uppmanade
till
solidaritet,
lojalitet
och
gemensam
kamp.
I
och
för
sig
ett
nobelt
men
anmärkningsvärt
drag.
Ska
det
verkligen
vara
nödvändigt
att
behöva
be
om
invånarnas
hand? Borde
man
inte
redan
ha
den?
Nej,
konstigt
nog
inte. Vi
far
hellre till
Stockholm,
Västerås,
Falun
och
Borlänge
för
shopping
och
nöjen.
Anbuden
går
ofta
till
företag
utanför
kommunen,
och
självklart
föredrar
vi
att
bulla
upp
med
egen
middag
hemma
på
nyår
än
att
gå
på
restaurang.
Det
vittnar
de
fyra-fem
tappara
paren
på
Kings
Arms
om.
Jag
som
egen
liten
företagare försöker
verkligen hålla
huvudet
högt,
skaka
tass
och
le,
skapa
positivt
flow,
hitta
och
kittla lojala
kunder
som
attraheras
av
mina
produkter
och
tjänster.
Jag försöker
föregå
med
gott
exempel,
vara
stolt
över
staden
jag
bor
i,
verkar
i
och
för.
Men
hur
lätt
är
det
med
affärsidéer
som
inte
ens
Länsstyrelsen
vet
hur
de
ska
förhålla
sig
till?
Är
idén
ute,
inne,
möjlig
eller
omöjlig?
Finns
den ens
nämnd
i
deras
stadgar
från
1875
om
vad
de
ska
lägga
sina
stödpengar
på,
eller
inte.
Ibland
är
det
faktiskt
jäkligt
svårt,
och
trots
de
upprepade
gånger
jag
fått
frågan
om
varför
jag
flyttade
tillbaka
hit
i
stället
för
att
hänga
kvar
i
Mälardalsregionen,
eller
flytta
till
någon
storstad
där
jag
förmodligen
skulle
ha
lättare
att
få
jobb
och
fast
inkomst,
så
är
jag
en
av
de
som
vägrar tror
på
att
det
inte
ska
kunna
gå
att
bo
här
och
ändå
förverkliga
sina
visioner.
Det
måste
ju
bara
gå!
Envis
rumpkulla
som
man
är.
Kram.