c/o Rumpkulla
Blogginlägg
-
Står och förbereder dagens lunch som jag ska äta tillsammans med en god vän. Tunga reggaetoner ljuder ur P3 kanalen och jag känner hur mjukt jag gungar med medan fingrarna flinkt pillar bort skal efter skal.
Det är fredag! Och jag börjar sent på jobbet. Vilket betyder att jag haft en skön och välbehövd sovmorgon. Nu snurrar första tvätten i maskinen och nästa väntar i korgen intill. Räkningshögen ligger bredvid datorn och surar för att den inte är gjord än. Men jag är lugn och harmonisk. Vädret stärker min känsla och träden vajar med i rytmen och sveper samtidigt av sig regn och rusk ur det gröna sköna i den kraftiga vinden som råder idag.
Jag står här och funderar hur min dotter har det i Emmaboda. Regnar det på dem? Har de hunnit lyssna på några bra band? Och, mår hon bra? Tankar som flyger genom huvudet på en mamma, samtidigt som radion byter låt till ett popigare och ryckigare beat. Jag är färdig med räkorna och känner att kroppen rycks med. Gumpen rycker lite hit och dit när jag sätter händerna i nästa projekt och snart kommer min kära gäst. Då skall allt vara klart så vi kan ta en kopp kaffe och prata ikapp oss med varandra i några få gyllene timmar vi lyckats få ihop den här gången.
Längtar . . . .
Det är fredag och en alldeles förträfflig sådan.
Hoppas du också har en. -
Vilken sommar vi har och vilken helg det har varit!
Det har puttrat och sjudit i varje vädersträck i vår kommun av aktiviteter och underhållning, och det kommer mera . . .
Just idag, denna mulna och småregniga måndag är både Biblioteket och Turistbyrån översvämmat med semesterfirare och lässugna invånare. Men för övrigt kan väl ingen undgå att känna hur det pulserar överallt i vår kommun. Jag blir varm i hjärtat av att vår lilla kommun har så mycket att erbjuda och våra gäster lyfter allt lite på ögonvrån när de förstår vilken mångfald vi har för alla åldrar. I helgen hade vi ju Skatefestivalen och Betongcupen, som än en gång blev ett uppskattat inslag med ett helt gäng duktiga åkare och tävlare. Publikfrieri på hög nivå, skulle jag vilja påstå. Vildrosfestivalen gick av stapeln vid Konnsjögården med ett gediget och härligt program, och i går gick startskottet för Slånkvicku i By som pågår en hel vecka framöver och som avslutas i Näs med RatFinkReunion och dans. Hela programmet kan du läsa på www.slankvicku.se.
Loppisar, caféer, museum, bygdegårdar, badhus och andra sevärdigheter står samtidigt och pockar och lockar under hela sommaren. Ett gott råd är att titta in på evenemangskalendern www.sodradalarna.se/avesta/evenemang.asp. Här hittar du fler godbitar av evenemang och aktiviteter. Så sitt inte bara och softa hela semestern utan passa på att delta i det som erbjuds.
Det enda jag saknar i Avesta, är faktiskt något mer för mindre barn. När jag var småbarnsförälder stod en bra lekpark och smådjur högt i kurs. Varför har vi inte ett litet minizoo i anslutning till Visentparken, eller till Rutbo handelsträdgård? Med en bra lekpark och fikaplats för medhavd matsäck. Om du som förälder har tips och idéer på vad som fattas och vad ni skulle uppskatta att kunna göra med era småttingar, maila förslag till turistinfo@avesta.se.
Kram på er alla semesterfirare.
Även ni som jobbar, men som ändå har en ledig stund då och då.
-
Dags att instifta ytterligare ett budord? Typ ett 8e, som vi inom olika serviceyrken bör tillämpa i vårt arbete för vårt dagliga bröd;
”Du skall bemöta din gäst så som du själv vill bli bemött när du är gäst”
Om alla vi som jobbar med kunder, gäster, besökare, informationssökare och andra som kräver någon form av medmänskligt bemötande kunde inse hur viktigt vår attityd, agerande och vårt värdskap är, så skulle aldrig en insändare som i dagens Avesta Tidning behöva finnas. I insändaren beskriver en kvinna om ett för henne oacceptabelt bemötande från personalen där hon bokat sin stuga, och hon åberopar att personalen skulle behöva gå en charmkurs.
Känner vi igen oss?
Självklart! Tyvärr har vi alla egna skräckexempel på dåligt bemötande och urusel service, men som tur är finns även solskenshistorier som väger upp det hela med råge. Min fråga är om det hjälper med charmkurser om inte personerna i fråga har en medfödd omvårdnadsknapp redo att tryckas på? Kan man lära sig god service? En del verkar på något fantastiskt sätt ha den konstant intryckt och det är dessa människor som vi ser upp till och som vi vill efterlikna.
Servicens budord;
De som saknar omvårdnadsknappen kanske inte ska arbeta med service överhuvudtaget? Här måste man våga vara ärlig mot sig själv. Dålig service och taskiga attityder får omedelbart vingar och sprids med vinden i en rasande fart. Men hur ofta vågar vi ta tempen på oss själva och våra företag? Vems ansvar är det? Mitt eget, arbetsgivarens eller kommunens? Jag vill påstå att det är vi allihopa som bär ansvaret tillsammans. Vi måste tillämpa det 8e budet och se till att ALLA gäster får ett exemplariskt bemötande som i sin tur ger ringar på vattnet och lockar fler gäster till vår attraktiva kommun.
För det är bara att inse att den är rätt attraktiv trots allt.
Trevlig helg. -
Senaste veckan har det äntligen blivit en hel del mc åka och jag har lagt runt 50mils körning bakom mig. Helt underbart. Och absolut nödvändigt.
För att vara säker i sadeln så krävs det bevisligen ett visst antal körda mil under varje säsong. Det är inte för inte som det anordnas avrostningsdagar varje vår runt om i vårt avlånga land. Speciellt när man är utan egen hoj blir man lätt lite extra smårostig. För mig krävs runt 20-30 mil för att det skall lossna så jag känner mig bekväm i min körning. Särskilt efter en lång vintersäsong utan ett enda vridmoment.
För att få igång körningen på allvar drog jag och en väninna till Åland. Det visades sig vara en perfekt tripp på många sätt. Bägge körde lånade hojar (suck). Nu sitter vi och dreglar över drilliarders med annonser och önskar att vi hade den där pengen som krävs för att åter köra en egen maskin och hålla både körångan och säkerhetskänslan uppe. När man är utan egen hoj så känns det som att man befinner sig lite i ett moment 22 läge. Förhoppningsvis löser jag det till nästa säsong. Längtan och behovet är för starkt.
Fram till dess tänker jag försöka köra så fort jag får chansen och njuta av varje meter jag rullar fram i vår underbara natur.
Hoj!
-
Jag erkänner att jag blir som en unge när jag står mitt bland alla gubbar.
Jag vill ha de största, mest mogna, sötaste och jag äter hela tiden.
Jordgubbar måste vara en av världens mest älskade gubbar. Alla (nästan) bara älskar färska goda jordgubbar i alla dess former. I pajer, på frukostyoghurten, i bakverk och som sylt och kräm. Men jag tycker om dem bäst som de är. Solvarma och nyplockade. Doften är sötaktig och man måste bara stoppa den i munnen. Och en smakar hela tiden mer.
Att åka och plocka gubbar när de finns i frysdiskarna kan ju tänkas onödigt. Stå där i hettan bland bromsar och andra otäcka flygfän.
Ska det vara något det?
Oh ja!
När man står mitt bland de långa raderna med frodiga plantor som bara väntar på att få känna händernas trevande efter bären, så blir jag lycklig. Och det lockar fram oanade egenskaper hos en. Jag får en fullständig egotripp och jag vill hela tiden vara säker på att jag har hittat den bästa raden med de största, bästa och godaste bären. Jag plockar och plockar. Fast hinkarna är fulla försöker jag få plats med en till. Och en till. Varannan hamnar i munnen. Jag försöker hålla mig länge. Men när jag väl smakat på det röda söta guldet, så går det nästan inte att sluta äta. Jag och alla barn är helt röda runt munnen. Men otroligt lyckliga!
När jag köper jordgubbar står jag länge och väljer för att hitta den perfekta kartongen med bär. Jag köper aldrig bara en kartong. Nej nej. Tänk om någon mer vill ha. Då räcker de ju inte till mig. För jag vill ha många.
Ego? Ja, men kan jag inte få vara det?
Jag älskar mina gubbar och om vägen till mannens kärlek går via magen så går gubben till mitt hjärta samma väg - "Strawberry fields forever!"
Annat innehåll
Vad bloggar de om?
Våra bloggare
