Idag
är
det
alltså
Internationella
kvinnodagen.
I
fredags
blev
jag
uppringd
av
Mikael
på
Avesta
tidning,
han
undrade
om
jag
ville
besvara
några
frågor
angående
jämställdhet,
inför
dagens
nummer
av
AT.
Absolut.
Men
här
kommer
en
liten
och
mycket
kortfattad
komplettering:
Jag
fann
det
ganska
svårt
att
besvara
hans
frågor,
faktiskt.
Det
är
sällan
jag
känt
mig
särbehandlad
p.g.a
att
jag
är
kvinna.
Jag
framhöll
att
det
kanske
beror
på
att
jag
inte
varit
ute
i
arbetslivet
tillräckligt
mycket,
då
jag
alltid
tyckt
att
det
aldrig
varit
några
problem
under
skolgången.
Vi
började
diskutera
luciatåget
på
Karlfeldtgymnasiet.
Att
Boysen
får
se
jättelustiga
ut,
och
skriva
text
till
en
jättelustig
Staffansvisa.
Ja.
Det
är
jättelustig,
egentligen.
Merparten
tjejer
som
varit
med
i
luciatåget
har
förmodligen
någon
gång
funderat
över
varför
de
förväntas
ha
lucialinne,
röda
band
och
stämman
på
plats,
när
pojkarna
får
se
ut
precis
hur
de
vill.
Men,
vi
har
varit
med
för
att
vi
tycker
det
är
roligt
att
sjunga.
Och
jag
undrar
vad
syftet
varit
med
att
skriva
en
lustig
text
till
en
lustig
luciasång.
Skulle
vi
gjort
det
för
sakens
skull,
eller
för
att
vilja
funnits?
Jag
tror
på
det
förstnämnda.
Det
är
också
det
förstnämnda
som
skrämmer
mig
lite
när
det
kommer
till
jämställdhetsdebatten,
och
feminism.
Feminist;
javisst..
Men
vilka
frågor
är
egentligen
relevanta?
Jag
är
förmodligen
väldigt
ensam
om
att
tycka
en
person
som
Anna
Anka
gjort
stor
nytta
för
Sverige.
Kan
ni
påminna
er
om
en
person
som
under
senaste
åren
ruskat
om
hela
jämställdhetsdebatten
i
vårt
avlånga
land,
mer
än
hon
gjort?
Yes!
Äntligen
ligger
inte
fokusen
på
hur
vida
jag
ska
raka
mig
under
armarna,
eller
inte.
Tack,
verkligen.
Inte
speciellt
relevant,
liksom.
Äntligen
spelar
det
ingen
roll
om
Olle
ropar
’Bajskorv’
två
gånger
under
en
lektion
och
Lisa
bara
en.
(Det
kanske
det
gör,
och
Anka
har
nog
ingenting
med
det
att
göra,
but
any
ways.)
Det
har
vi
ju
alltid
fått
förklarat
för
oss.
Alla
pojkar
är
så
stökiga,
och
det
tar
fokus
från
flickor.
Jajjemän.
Är
Olle
stökig
så
är
alla
pojkar
stökiga.
Och
vi
flickor
sköter
oss
alltid
så
väl,
vad
jag
förstått?
Är
vi
bara
flickor
och
pojkar,
kvinnor
och
män,
eller
är
vi
individer?
Ibland
undrar
jag.
När
jag
snackar
Relevant
och
Anna
Anka
i
gemensamt
sammanhang
menar
jag
givetvis
att
det
är
sunt
att
vi
sitter
framför
våra
TV-apparater
och
tycker
allt
Anka
säger
är
häpnadsväckande
och
f-e-l!
Det
är
relevant
att
ingen
kvinna
idag
givet
ska
tillsättas
rollen
som
hemmafru.
Det
är
relevant
att
kämpa
för
kvinnors
självständighet.
Det
är
relevant
att
kämpa
för
lika
lön
mot
lika
arbete.
Det
är
relevant.
Det
finns
tusen
saker
som
är
högst
relevanta,
och
så
enormt
viktiga!
Jag
vet
inte
om
jag
tycker
det
är
speciellt
relevant
att
bränna
behån,
dock.
Och
kanske
är
det
därför
jag
benämner
mig
som
Feminist,
på
väldigt
sparsam
låga.
Det
spretar
för
mycket
inom
politiken,
just
nu,
och
jag
tycker
inte
alltid
debatten
går
i
rätt
riktning.
Män
som
hatar
kvinnor
eller
kvinnor
som
hatar
män,
det
finns
inget
hat
på
jorden
som
kan
leda
en
utveckling,
i
positiv
regi.
Hat
är
liksom
inte
väsentlig,
här.
Vi
har
kommit
så
långt,
i
Sverige.
Vi
ska
inte
ge
upp
nu,
men
vi
ska
sluta
älta
det
som
är
passerat
och
istället
blicka
mot
framtiden.
Att
ett
jazzband
dominerat
av
tjejer
oftare
kallas
Tjejband
än
Jazzband,
är
fånigt.
Att
yrkesområden
dominerade
av
kvinnor
kan
läsas
’Kvinnogöra’
mellan
raderna
i
lönekuverten,
är
inte
fånigt.
Det
är
Absurt!
Fel!
En
ruta
som
är
kvar
på
1.
Jag
skrev
att
vi
kommit
så
långt,
men
längre
ska
vi
verkligen
komma.
Mycket,
mycket,
mycket
längre!