Efter folkskolan försörjde han sig genom diverse lantarbetarsysslor, till den dag kriget kom. Försvaret av fosterlandet och friheten var för honom självskriven.

Den 8 september 1941, på sitt 20:e levnadsår, trädde han in i aktiv soldattjänst. Han tjänstgjorde i fält inledningsvis som ”skarpskytt” och sedan som ”gev. man i jägarpluton”, ständigt beredd på sekundsnabba uppbrott då jägarna ofta befann sig i utsatt läge bakom fiendelinjen. Åtskilliga mil tillryggalades till fots och på skidor i Karelen under dessa hemska år i hans liv.
Tre år efter sitt inträde skrevs han ut. Trots flera skador i hand, i ben och arm samt av granatsplitter hade han överlevt krigets grymheter. Minnet av kriget plågade dock länge.

I september 1947 ordnades bröllop, vilket blev starten på ett långt och lyckligt äktenskap mellan mor, Ruth Eklund, och far. Tillsammans provade de påföljande sommar att bo i Sverige. År 1949 går sedan flytten på allvar.
Far reser något före, kring första augusti, och i september kommer övriga familjemedlemmar: mor och jag, då sex månader gammal. Fram till 1972 var utkomsten en blandning av näringsverksamhet och skogsarbete i olika former.
1972 vändes ett nytt blad då far och jag blev kompanjoner. Vi startade en verksamhet i egen regi som med åren växte till flera bolag. Fram till fars pensionering arbetade vi således sida vid sida och delade både glädje och sorg i firman. Han hade ett djupt rotat driv och en hög arbetskapacitet. Engagerad, kunnig och kraftfull var han.
Som familjefar ställde han upp i vått och torrt med samma stora engagemang. Möjligen var det krigserfarenheten som gav uthållighet och manifesterade sig som hans enorma tålamod.
Hans fostran och signum var att alltid göra sitt bästa. Misslyckas man så får man stå för det. Gör om och gör rätt!

Som pensionär fick han nya utmaningar, där han blev ”vardagshjälten” som ryckte ut med servicebilen. Uppdragen han utförde var skiftande, till exempel som skogsarbetare, vedpanneskötare, snickare, försäljare, eller kanske ett samtal vid en eftermiddagskopp kaffe.
Den gröna lilla lastbilen, den äldre mannen med jobbarblusen och kepan... Många har förundrats över energin i vår vardagshjälte under utryckning.

Som medlem i Filadelfiaförsamlingen hade han en förmåga att se det stora i det lilla, att dela gemenskapen med trossyskon och att i någon mån kunna ställa upp för andra. På olika sätt arbetade han med små knep för att pastorerna skulle trivas och må bra. Det kunde handla om bärplockning i fjällen, älgjakt, eller varför inte fiske? Det bör passa pastorn!

Sång och musik i allmänhet och sångarkompisarna i Team Gideon i synnerhet uppskattades och passade vår vardagshjälte. Både att få åka på turné och sjunga på alla upptänkliga platser, att glädja avsidestagna eller bara att umgås, var saker han satte stort värde på.
Sången höll sinnet alert, och anden frisk, ja även kroppen in i det sista. Söndagen 15 november var finalen i denna hans roll, där det en sista gång bereddes möjlighet att med glädje i sinnet sjunga de kända hemlandssångerna. Faktiskt vid två tillfällen samma dag.

Vi barn minns med glädje vår käre far Runars gärning!
Det är givetvis tomt, vi känner oändlig saknad som vi delar med barn och barnbarn. Vi har ett återseendets hopp och en djup förtröstan på en bättre värld.
Far fick se ljuset, gå in i staden och där finns rosor som aldrig dör.