50732, numret vi aldrig glömmer. ”Hej mormor, nu är vi i Sala så du kan sätta på potatisen!”
Det kan tyckas lite märkligt att svara med hela sitt telefonnummer, men för någon som i sin barndom kort och gott svarat ”40” kan man anta att det är på sin plats. Att beskriva en skumpig bilfärd med ”det känns som att åka T-Ford” faller nog i samma kategori.
Mormor.

Ebba växte upp i Västanå, Värmland. Upp klockan 5 för att mjölka korna (för det skulle alla flickor kunna), sedan någon mil med cykel till skolan (nä, det var väl inget), den stora branden (ljuset drog till sig tjuvar ända från Molkom!), dans på logen (mamma och pappa hjälpte till att breda hundra smörgåsar) samt barnhem för finska krigsbarn. Ebbas liv kan kännas som en film med precis allt.
Men det var ingen film, det var verklighetens ljus kastat på någon som vi kommer ihåg som den finaste, hon som alltid satte andra i första hand.

Det är lätt att fylla den här texten med minnen. Bilderna, dofterna, känslorna – allt det som lever kvar nu när mormor är borta. Trots allt stort i hennes liv är det detta vi kommer ihåg:
Hennes mjuka öronsnibbar och varma röst.
Världens godaste bullar som har en hemlighet.
Hennes sätt att sova i bilen, bara luta huvudet bakåt.
Känslan av total trygghet när man låg i gästrummet i huset med mormor bredvid sig.
Hennes känsla för det perfekta julbordet (syltan ska finnas där fast ingen äter den).
Hur välkommen man alltid kände sig.
Hur ompysslad man alltid blev när man var där.
Hur mätt man var när man åkte därifrån.
Hennes självklara svar på frågan om hon som nittioåring ville spela Sith Lord. ”Sittlor? Okej.”

Det är minnen som dessa vi bär med oss, minnen som för alltid kommer att påminna oss om vad värme och kärlek bär med sig.
Vi tänker på dig, mormor. Varmt.

Barnbarnen
Camilla Grebius
Fredrik Grebius
Thomas Grebius
Elin Norberg
John Norberg
Victor Norberg