Jag tror att alla som en gång mött Victoria minns henne.
Hon var en mycket färgstark person till både det yttre och det inre. Vi växte båda upp i Möklinta och gick i samma klass. Det dröjde dock flera år innan vi blev nära vänner. Som tonåringar fann vi verkligen varann och det är från den tiden många minnen finns kvar.

Tillsammans kände vi oss oslagbara och vi tog för oss av livet. Visst var vi vilda och galna, men det ska en tonåring få vara. Med våra mopeder for vi fram dag som natt, sommar som vinter. Många bybor minns nog det oljud vi förde. Vi kunde även hålla oss lugna ibland. Under ett jullov spelade vi Monopol timme efter timme. Vi skapade våra egna regler och lånade pengar av varann. Ibland blev vi osams, men det ordnade alltid upp sig.

Victoria var en pålitlig vän med en stor livsvilja och envishet.
Hon gick igenom svårigheter med kraft och mod. För mig fanns hon alltid till och det var tryggt att ha henne som vän.
Som vuxna har vi inte träffats ofta, men hon har ändå stått mig nära. Tiden har liksom inte existerat, men våra samtal tog vid där de slutade senast.
Victorias liv blev alltför kort, men hon lämnade det med dem hon älskade vid sin sida.