Så här är det. Så fort det finns småkakor, eller något ätbart på redaktionen så tuggar jag i mig kaka efter kaka tills det är slut. Mina ben har styrt mig till kakburken trots att jag var på väg till skrivaren, som är åt andra hållet. Allra värst är det om det står något på mitt eget skrivbord. Det kan vara allt från tuggumipåsar som snaskas upp på en hel dag eller läkeroltabletter. Smågodis ska vi inte ens prata om för det försvinner i ett nafs.

Det obehagliga är att jag inte vet hur det går till. Ena sekunden har jag öppnat förpackningen, nästa sekund sitter jag och letar desperat efter en bit till. Ett tag började jag köpa Krypotoniter. En godis som är rosa och svart och fylld med gott saltlakris. Utsidan är sockrig och hård. Dessa knaprade jag på till förbannelse. Det gick så långt att jag fick sår på tungan för att sockret raspade upp den.
Men slutade jag? Icke. Det var ju alldeles för gott och viktigast av allt, det fanns ju kvar i påsen.
Ibland känner jag mig som en pundare, när jag prasslar, sliter och undersöker godispåsen i jakt på en sista bit. För den kan ju ha gömt sig längst ner, där i hörnet.

Men jag är inte ensam om detta beteende. En vän till mig går så långt att hon letar igenom varje skåp på jobbet i jakt på kakor - trots att hon vet att det inte finns några. Och ibland är jag likadan. Vi har en kakburk som står i köket på jobbet. Den öppnar jag med jämna mellanrum för att se i fall att det magiskt har tillverkats några kakor där. Man vet ju faktiskt inte när kakféen kommer.
Det är egentligen ganska enkelt att göra mig lycklig. Ge mig lite småkakor eller att jag hittar en sista godisbit i påsen, så höjs min jobbmoral och ett leende brer ut sig på läpparna. Ungefär som jag vunnit högsta vinsten på lotto.
Nackdelen är att jag växer på bredden. Men jag har kommit på en bra slogan som jag ska trycka på en tröja för att undvika kommentarer. Det är ett sant och rappt svar.
”Småkakor byggde denna kropp”