Men Rickard Wadhagen var förberedd. Han hade förstått att det gick dåligt på företaget och att han förmodligen var en av de som skulle få gå eftersom han endast varit fast anställd i sex månader.
– Jag hade fått fast anställning i april månad, och de gick enligt principen sist in först ut, säger han.
– Det var en trygghet att få en fast tjänst, jag jobbade som elektriker som jag är utbildad till.

I början av anställningstiden genomsyrades arbetet av glädje för den kommande investeringen. Sen kom beslutet att den inte skulle genomföras.
– Vi hade förhoppningar, vi kände tro och hopp. Det var som om de släckte lampan när beslutet kom, det var inte några roliga månader som präglades av oro bland anställda och chefer.
– Samtidigt förstod man att de var tvungna att skära för att företaget skulle klara sig.

I juni 2009 fick Rickard och 99 personer till gå. Några åter­anställdes redan dagen därpå.

– Men för oss andra hade företaget ordnat coacher som hjälpte oss söka arbete och skriva en meritförteckning. Det kändes skönt, att de fortfarande brydde sig och inte bara gav en kalla handen.
Sedan började jakten på ett nytt jobb.
– Det var först när jag började söka nya jobb och inte fick några svar som jag började förstå omfattningen av krisen. Jag ringde upp arbetsplatserna och fick till svar att jag var en av tusen som hade sökt jobbet och att jag skulle hoppas på det bästa.
– När det var så många sökande så kändes det hopplöst.

Många av hans vänner var i liknande situationer. Vid den tidpunkten var 30 procent av de arbetslösa ungdomar i åldern 18 till 24 år.
– Vi var flera som riskerade att få gå från jobb genom varslen i kommunen. Det var det vi pratade om. Men ibland försökte man byta ämne för att kunna koppla av en sekund.

Han höll kontinuerlig kontakt med Outokumpu och sitt fack, IF Metall.
– Jag ville veta var på listan jag stod, samtidigt sökte jag jobb över hela Sverige och började fundera på att vidareutbilda mig.
I april i år vände det, Rickard blev åter erbjuden en tjänst på Outokumpu.
– Först fick jag jobb till september månad och nu har jag ett tillsvidarekontrakt.

Vågar du tro på att fortsatt jobb i företaget? Skulle du tro på företaget om det berättar att det blir en investering?
– Jag hoppas det håller i sig som det är nu, och kommer det ett beslut om en ny investering tror jag att företaget har tagit ett välgrundat beslut.

Hur ser du på framtiden?
– Jag trivs där jag är nu och med arbetet. Det känns som att företaget börjar se ljuset i tunneln.