– Jag hade tur i oturen, säger Annelie Laru om den trafikolycka som var mycket nära att ända hennes liv när hon var på väg hem från jobbet.
– Jag hade tur att olyckan skedde nära Avesta lasaretts akutmottagning som är bra på snabba bedömningar och har bra ambulanssjukvård.
För hade inte en tredje ambulans med en narkosläkare sänts till olycksplatsen den där fredagen den 13 september 2002 hade hon avlidit.
Narkosläkaren kunde intubera Annelie så att hon kunde kopplas in på respirator redan i ambulansen.
– Det var en intuitiv narkossköterska på akuten som hade sagt till narkosläkaren att du gör nog större nytta på olycksplatsen vid Dalahästen än här.
– Hade han inte kommit hade jag inte levt i dag.

Flera sådana avgörande händelser gjorde att hon nu kan sitta upp, stå och gå samt sedan någon månad tillbaka plocka ur koppar ur skåpet.
Att hon har kommit så långt handlar om kamp och livsvilja av Annelie Laru själv ända sedan hon vaknade upp ur narkosen.

Efter akut operation av hennes söndertrasade vänsterben på Falu lasarett blev det helikopterfärd till Uppsala och operation av hennes brutna nacke.
Då var beskeden – och det flera månader framåt – att hon skulle tillbringa resten av sitt liv i respirator.
Hon kunde inte tala eller på annat sätt meddela sig med omvärlden. Hon förstod att hennes chans var att vara så vaken så mycket som bara var möjligt.
Hon räknade prickar i taket, räknade ut doser som sköterskorna skulle ge henne och hon tänkte på hur det var att andas, röra fingrar och fötter. Hon försökte och försökte och till slut kände hon kontakt, att det svarade när hon rörde ett finger, en fot.

Hon hade andningstränat småbarn att stöta upp stenar från magen. Och det gjorde hon nu, ofta och länge. Först var det bara att tänka sig rörelserna, men plötsligt kände hon att det svarade, att hon fick kontakt.
– Jag har alltid varit tävlingsmänniska, att tävla med mig själv. Och det gjorde jag nu, säger hon.
Hon har alltid tränat och varit aktiv. Hon älskade friluftsliv. Under sjukdomstiden har hon hela tiden velat testa om hon klarar saker själv.
– Kan själv som fyraåringar brukar säga. Jag vill sätta mina gränser själv.

Och då har lasarettets rehabavdelning haft en avgörande roll med sina sjukgymnaster för att stämma av om hennes tillstånd klarat aktiviteterna.
– Lasarettets rehabavdelning får bara inte sparas bort! Och tänk vad det betyder att jag har fått ha samma sjukgymnast ända från början.
Många är operationerna i det söndertrasade benet. Det som från början inte gick att rädda.

Och många är operationerna i nacken. Efter den sista operationen i Uppsala är hon rörligare i axlar och armar. Men smärtorna finns kvar. Men de tänker hon bort.
– Jag har alltid rest. Nu tänker jag att jag är ute på en resa med många möten. Precis som då.
Genom de här åren har hon sett mycket av vården.
– Det finns en otrolig personal inom sjukvården som ofta visat att den tänkt på mig.
Kirurgen som opererade hennes ben första gången när hon kom till Falu lasarett. Den narkosläkare som hon träffade långt efteråt för att han undrade hur det hade gått för henne.

Hon räknar upp flera exempel till: sköterskan på intensivvården som upptäckte trycksår på skallbenet strax innan hennes skift slutade för att göra det ordentligt rent.
– Och det tog fyra timmar!
Hon låg ju respirator och kunde inte kunnat berätta att det gjorde så otroligt ont i bakhuvudet.
Hon vill inte tänka på olyckan den där fredagen.
– Bilen som jag kolliderade med försvann från platsen, hörde jag. Jag tänker inte på det. Det skulle bara ta energi.

Samma höst lovade Annelie sin arbetsgivare att hon skulle vara tillbaka på jobbet om ett år.
Så blev det. Hon arbetstränade ett år, nästa år jobbade hon 25 procent. Sedan dess har hon jobbart hon halvtid.
Hon glad över att arbeta som förskollärare igen – och tacksam.
Tacksamhet är bara förnamnet med vad hon känner för sin mamma och döttrar som varit ett stöd på den här tuffa resan.